lingr

Idag ska Linn åka på simläger/tävling och vara borta utan mamma o pappa hela helgen. Jag VET att hon kommer tycka det är jättekul....när hon väl kommer iväg. Men stackars unge har varit ett nervvrak hela veckan. Sååå lik sin mamma! Jag var precis som hon när jag var liten och är nog fortfarande förresten. Oroar oss för allt och hänger upp oss på små bagateller som inte alls känns som bagateller utan som världens största o viktigaste sak. Som Linn nu tex som oroar sig mest över ifall de ropar ut hennes namn i högtalarna om det skulle vara så att hon blir diskad i någon gren. Inte att det är en tävling hon är med i och att hon ska  försöka simma snabbast. Hon är ingen tävlingsmänniska och det kommer också från mig. Jag hatade att tävla när jag var liten, ville bara träna. Höll på att skita ner mig av nervositet om bara ordet tävling nämndes. Hoppas att Linn övervinner sin nervositet genom att trotsa den och vara med och tävla. Jag tror eller jag vet att hon känner sig jäkligt stolt efteråt. Att hon fixar det fast det känns jobbigt innan.

Det här med att gråta är också något jag och min äldsta dotter har gemensamt. Vi grinar så fort vi blir ledsna arga eller osäkra. Jag kan även nuförtiden börja böla för minsta lilla orättvisa som visas på TV och jag är superkänslig om jag ser att andra (speciellt mina barn) tycker något är jobbigt. När Tilde bröt benet i vintras rann tårarna på mig oavbrutet. Skitjobbigt var det eftersom jag skulle vara den vuxna och trygga som hon kunde hålla handen. Inte en lipande sill. Igår sa jag till Daniel att jag kanske inte ska hänga med och släppa av Linn vid bussen idag. Han undrade varför och jag sa att om Linn börjar gråta så kommer garanterat jag börja böla och det kommer bli värsta kaoset. Daniel bara titta på mig och skakade på huvudet. Och....ja jag vet att jag måste växa upp och lära mig bita ihop. Men hoppas, hoppas hon inte börjar grina :S